Bort langtande vekhet ur sotiga brost
Vik, bekymmer, ur snoholjda bo
Vi ha eld, vi har kott, vi ha brannvin till trost
har ar helg, djupt i skogarnas ro
Sjung, Bjornbergs-Jon ur din fullaste hals
om karlek och rosor och var
Stam fiolen, Brogren, och spela en vals
for spokblaa, manlysta snar
Det ar mil efter mil till lador och hus
dar frosten gar tjurig vid grind
har ar lustigt i stockeldens gula ljus
som darrar i nattens vind
Du ar fager, Brogren, i eldglans rod
dar du gnider din svarta fiol
for mat och for brannvin du glomt all nod
och din panna ar ljus som en sol
Och Jon, dar du sitter vid grytan din
en baron i din mollskinnsskrud
se fast aren har garvat ditt sega skinn
i ditt sot ar du ung som en gud
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man
som vill alla uslingar val
Kom sjung om din ungdoms synd, om du kan
och en skal for min gossesjal
Och nar morgonens stjarnor blekna och do
och nar angorna stelna till is
och nar dagningen skalver pa myr och sjo
vi sova pa doftande ris
Da sova vi alla pa granris tugnt
och dromma om bleka mor
och snarka och vanda oss manligt och lungt
medan elden falnar och dor